Välkommen till Rosenbloggen

De finns vissa saker jag inte kan förstå, som jag går och funar på. Jag bara inte bara FATTAR dom:

• Bumerangen
• Mikrovågsugnen
• Harskit
• Verkmediciner

Ta nu bumerangen. Jag fattar att de e nåt med formen på den, men jag kan inte förstå hur den kommer tillbaka. Nu har jag aldrig kastat en riktig buerang, bara någon som min bror gjort i skolan i slöjden. Den kom nu inte ivarigefall till baks när jag kastade den. (de kan ju ha vait at jag kastade den fel...)  Men vad jag nu förstått, så kommer den alltid tillbaka. Nå hur kan den veta arifrån den kommit? Hur kan man vara säker på att den kommer rätt? Och hur långt far den före den kommer tillbax? Fattar int! Men de här e nu nåt som typ Janne eller Axel skulle kunna ha förklarning till, så kanske jag måste vända mig till dom.

Och mikrån!?! Hur blir allt i den varmt, men inte väggarna eller glasskivan inne i mikron?Mjölken blir varm, tuttflaskan blir varm, men inte mikrons insida. Men som med brödråsten. Där blir bröde vamt, och råsten åtminstånet lika varm, och efter några mackisar är den brännhet. Men mikron... Den bara e kall.

Harskit. Hur blir det ALLTID små runda bollar?

Verkmedicin... De e lite kånstigt, men hur funkar det? Hur kan medicinen veta var man har ont och vart den skall åka i kroppen och börja verka. Eller bedövar den hela kroppen? Nä de gör den inte. Jag började fundera på det här när jag skulle och göra ett litet ingrepp till läkaren. Då sade sköterskan att jag skulle ta en eller två buranan före jag kommer, så kommer jag inte att ha så verk efteråt. Men vadå? E de som att när ingreppe är gjort, så vaknar medicinen till i kroppen, från sin kopp kaffe och dagdröm och tänker, okej, dags att börja jobba! och så slingrar den sig dit va verken sitter och börjar göra vad än det är verkmediciner gör.

Här är en bild som jag lagade. Tack Mazze för idén!

De finns vissa saker som räddar livet på en när man är hemmamamma. De e nämligen så, att man blir arma trött, ensam, "mökkihöperö", man får "bajshumor" (de e jätte kul! :D) och mycket annat. Så ibland behöver man bli räddad. Mina viktigaste hjälpmedel som räddat mig är dvd:n, mikromat och radion.

Det har gått så långt att när sonen är hungrig, ropar han: Mamma, sätt maten i mikron, jag är hungrig! (skäms lite...)

Så ibland när jag känner mig riktigt pigg, så tänker jag... Jag kokar potatis och nåt till. Då rusar sonen in i köket och frågar: Mamma var e maten?

Svarar: jag måste laga den först.

Han ropar:NEEEJ!!! DE TAR SÅÅ LÄNGE!!! Sätt det bara i mikron, mamma.

...Nå hur skall man nu förklara sen att det normala är att man tillreder maten själv, inte köper färdigt och värmer...

Dvd... Vi är hemma hos mormor, hon har en videobandspelare (minns ni dem ännu?) Sonen vill se på film

"Mamma, får jag sätta på dvd:n?"

Jag: Jo, men momi har bara en video.

Han: Vad e vidio?

Jag sätter på den till honom... de e nalle puh.

Sonen: Mamma jag tycker inte om det här stället... Och jag hittar inte knappen på kaukon som man hoppar fram till nästa kapittel.

Jag: det här är en video, man kan inte hoppa, man måste spola.

Sonen: Spola... Varför taar dee såå LÄÄÄNGEEE , mamma...

Hmmm.

Radion... Radion är alltid på hos oss. Jag lyssnar på Sävelradio (aikuiseen makuun)

Vi kommer hem, sonen ropar: Mamma, får jag sätta på din sävelradio?

De e nämligen så, att han tror att radiomanicken bara spelar en kanal och att alla människor har en egen kanal (lite som en telefon nr.) Och sonen tror att sävelradio e mammas. Ibland kan han läxa upp pappa då han lyssnar på MAMMAS radio.

Varför skriver jag det här? Jo för att du skall få en möjlighet att hjälpa den ensamma mammans vardag.

De e nämligen så, att dom har hotat sluta sända sävelradio (som e min bästa vän varje dag, utan den är jag så ensam) Nu kan man då gå in på sävelradios hemsidor och skriva sitt namn under för att sävelradio skall fortsätta få sända. Så rädda min vardag och kliv in HÄR och sätt ditt namn under.

Love:  Mams

Idag har jag stekt våfflor för kung och fosterland!

Nå nä... int egentligen... Jag ville bara skriva sådär. 

Idag har jag hjälpt min svärmor, när hon stekt våfflor för kung och fosterland! (jag vet inte ens hur man gör en våffelsmet)  Och int var de riktigt för kung och fosterland heller, men för en bunt medelålders kvinnor som satt och snattrade och fnissade, bytte kläder och smetade smörjor i olika färger och dofter. De var alltså Raamattu puhuu-församlingens naisten ilta/vohveli ilta. De var faktist rätt kul! Jag trivs med dom här typerna. (för att inte nämna svärmor, hon e ju toppen!)

Vi lagade örtvåfflor med basilika och vitlök. På dom satte man sen mozzarella ost, brieost, tomatskivor, krossad valnöt och riven färs basilika. De var Heaven!

Sen var det dags för vanilj, choklad och appelsinskals-våfflor. På dem lade vi kvag med socker, vaniljsocker och konserverade mandarinklyftor. Toppen!

Jag åt 4 stycken, sen spydde jag! Tsss! Nå okej, jag spydde inte, men jag skulle ha viljat... Jag var helt yr i huvudet. Jag åt så mycket så jag fick svindel, fattar ni!? 

Och sen! Vet ni vad som hände sen?

Jag var på väg hem, med svärmor i spetsen. Vi står vid ett rött ljus, inga bilar kommer så svärmor (som alltså inte bara är svärmor, utan en aktiv farmor som arbetar som dagistant och på alla vis är väldigt smart och duktig) säger: Äh, de kommer säkert inga bilar, nu går vi. Sen stannar hon själv kvar, och jag börjar gå. (mot RÖTT ljus, som jag aldrig annars skulle göra!)

När jag e mitt på vägen kommer en taxi fram susande bakom hörnet. Och när han ser mig, så stannar han inte, han saktar inte upp, han håller inte ens samma fart, utan han TRYCKER på gasen.

Jag samlar ihop min mulliga kroppshydda, tar en hästgalopp, och fortsätter som en irövenstuckenstruts för att inte bli köttfärs och potatismos under taxin. (i bakgrunden hör jag svärmor kvittra: Vänta på miiig!) Sen river det till i sidan av ryggen och när jag galopperat över till tryggare mark och stannar upp, märker jag att jag försträckt vänstra sidan av ryggen, ända från korsryggen upp till axeln.

Slow motion: ...KRÄÄÄÄK...!     ÅUAUUUCH! 

Nå jo... elämä on!

Nu skall jag ta havre/värme dynan och buranaburken och be maken bädda ner mig i sängen.

Peace and out! zzzz! 

Tack kära svärmor och världens bästa farmor
Från mitt hjärta vill jag tacka dej Du är en underbar tjej.
Tack för ditt tålamod
Tack för din tid
Tack för att din famn alltid är vid
Du alltid på mig lyssnar och hör
I våra liv du ständigt små under gör
Dessutom är du alltid på gott humör
Du hjälper oss att barnen bära
Vi älskar att ha dig nära
Tack också för allt vi av dig fått lära

I dag satt jag på tåget på väg hem från kyrkan och funderade på allt jag verkligen skulle behöva...

Jag funderade och funderade och försökte komma på om jag på nåt vis kunde investera i någon av sakerna. Men de verkade nog mest osannolikt. Då kom jag på att de snart e JUL!!!  Då kunde jag kanske berätta till släkt och vänner vad jag behöver, kanske om jag hade tur skulle julgubben hämta hem nåt av sakerna.

Jag hade också en känsla av att det inte var allt... Det var nåt annat (som kändes bra på nåt vis) som bruka hända kring julen. Då mindes jag. Jag har ju födelsedag. Nå, nu som vuxen (och i synnerhet efter att man fått barn) så kanske man inte skall förvänta sig att så många minns ens födelsedag (bra att man själv minns:) 

I varje fall... Nu började jag ju då förståss fundera, att vad var det jag fyllde nu igen. 19? nej...21! njae... jag borde väll vara äldre? Men jag känner mig som 21. Hmmm... Mathias fyllde senast 25, alltså fyller jag... 25!!! Vah, näää. 25? Nä jag kan inte, de måste ju vara 24?

Jag frågade min svärmor som satt mittemot. Kan de vara sant att jag fyller 25? (hade räknat ett antal gånger på fingrarna och kommit fram till 25, men kunde inte tro det).

Min svärmor funderade och sa: Njä, jag tror nog de e 24.

Jaa, sa jag, men Mathias e ju 25, då borde jag också!

Hon funderade... "Du e född 82!?"

Ja! Sa jag.

Då fyller du 25!

Jag kunde bara inte fatta det. Varken att jag faktiskt fyller 25, eller att jag inte visste vad jag fyllde.

Nå nu kan jag ju åtminstone be om en ny madrass av pappa, sa jag, om jag fyller 25 och allt. :)

Brukar man annars fira 25 på nåt annat sätt en de andra födelsedagarna? (vi firade Mathias med att föda en dotter till honom..)

E 25 nåt större än 24? (alltså de e de ju, men ni vet) e de större än 26 och 27? Skall det firas som ett guldbröllop eller en konfirmation? E jag stor nu? (jag låter som carry i sex and the city... :( men...)