Välkommen till Rosenbloggen

Såg just en film, en riktigt dålig film. (Säkert en av Adam Sandlers sämsta filmer)

Men den satt endå min lilla skalle att gå på högvarv. Jag tänkte iochförsig på precis samma saker som jag ofta brukar, men på nåt sätt ur en annan vinkel.

Vad är viktigast i våra liv?

Vad är viktigast för dig just nu?

Skulle någon har frågat det av mig för 3 timmar sen skulle jag ha svarat:

Att gå ner i vikt och försöka få mig själv både fysiskt och psykist i skick. (isynnerhet då jag lyckats gå upp i vikt ytterligare 4 kilo här hos pappa...)

Men nu, när jag har på nåt vist "tänkt fram" ett nytt perspektiv är det inte alls viktigast mera (självklart saker jag helatiden kommer att kämpa med tills jag når ett bra resultat, men det tar inte titteln "viktigast i mitt liv.)

För mig blev konturerna kring mina barn och min man, min pappa och mamma, mina syskon och mina vänner starkare än allt annat jag ser på. 

Träden, djuren, gräset havet, vinden, dofter, sorg, tuffa tider, gräl, konflikter, perfekt hem, god mat, tjocka tanter, smala tanter, sexiga karar, tjejjerna på gymmet, status, pengar, möbler, frukter, Thailand, keramik, städat hem, och  färggranna leksaker.

 Alla dåm tappa liksom lite färgen, drog sig till bakgrunden, och bläv suddiga i konturerna.

Allt som jag just listat upp är viktiga saker (åtminstånet en del) och en del av mitt liv. Dåm kommer inte att försvinna någonstans. 

Men när jag tittar på Benjamin, som står som om han var i en film, somm blivit "pausad", tänker jag:

Det är han som är viktigast, han är värd att satsas på, han behöver mig, jag behöver honom, jag skall göra mitt bästa, att inte göra honom besviken. Honom skall jag prata med, honom skall jag lyssna till, honom älskar jag.

 

Vad tror ni att Benjamin föredrar..?

1. En fet mamma, som älskar honom och har tid med honom, som hjälper och trösta, som lyssnar och gör sitt bästa för honom.

Eller

2. En smal mamma, som kanske ser bättre ut en pelles mamma, eller åtminståne kananvända vanlig storleks kläder.

Men som är för upptagen med att räkna poäng, så hon inte hinner lyssna på vad som tynger hans hjärta. Och om hon hade tid, skulle hon ändå vara för hungrig.

Jag tänkte att jag kunde köra med nummer 1.

Och om jag tappar några kilo, av ren lycka för att få ha en bra relation till min lilla inteligenta, musikaliska, krävande, vackra, känsliga, sårbara son. Så är det ett plus ikanten, som är helt välkommet. 

Benjamin gubben, mamma älskar dig, de är du som har starkaste konturerna nu.

Förlåt mamma, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig, eller för pappa, eller Ronja-Liv. Ni är viktigast

 

Med mycket kärlek i hjärtat, föreslår jag att ni, ni som läser här skall fundera på var konturerna är starkast  för dej just nu, och sen sköta om det som finns innanför konturerna.

 

Piis, lav, änd andörständing.

(Förutom att jag måste betla tillbax typ allt studiestöd på jorden som finns i världen och jag ren använt 17 gånger om... Men de va en helt annan story)

De bläv ganska spännande idag här hemma.

Vi skall nämligen på torsdan till Stockholm med Viking. Vi skal föra tillbax pappas bil, som vi haft en månad (Åååh, vet inte hur vi skall klara oss utan bil efter det här...)

Problemet var bara att de hade lite strula sig med fyrken. Inget nytt iochförsig, men sällan blir det så illa som nu.

Nämligen, Mina mediciner var slut (måste få nya NU!), bebins blöjor hade vi 3 stycken kvar på morgonen, kylskåpet var tomt, förutom mjölk och senap (..hmmm... kan man månne göra nåt gott av det, nåt som barnen skulle tycka om...)

Maken hade inget busskort, men måste in till stan för at gå på föreläsning, det fanns bara 1 babymjölk kvar.

Sen var det dehär med Sverige och båten. Vi skulle alltså hela familjen åka till Stockholm... Utan pengar, utan mat att ta med och värst av allt (nu blir min farz-gubbe tooko om han läser det här) taken var tom i bilen, och vi skulle alltså inte ha fått bilen till båten och om vi skulle mot förmodan få den på båten, skulle vi absolut nte fått den därifrån.

Oj, oj! Vad skall vi göra. Vi visste at den snälla sossu-tanten skulle fixa det, men dock lite för sent för att få med bilen till stockholma och ha mätta, trävliga, glada barn på boten. (för att inte nämna mamman själv...)

Jag ringer alltså min bror, med svansen mellan benen och huvudet hängande av förnedring. Han svarade inte. Som tur, tänkte jag (Han har dessutom tagit bort sin telefonsvarare)

Nähä, tänkte jag. Då blir det inget Stockholm, då... Ääh! Ringer morsan ännu.

"Heeej Mammmaaa! Vaaa gööör duu?" Frågar jag morsan med den mest juuva rösten jag har (dumt, för jag vet ju att hon sitter på jobb, sur, trött och skit stressad.)

"JOBBAR", svarar hon

"Dum fråga" fortsätter hon

"Mmmm, eeh.." fortsätter jag

"Mmmm, Mammaaa!?"

"Ja?" Svarar hon, hon tyck höra på min röst att jag behöver pengar, för jag hör på hennes röst att hon kommer att svara NEJ! på min fråga.

"Kan du..."

"JAg har inte ett penni pengar", avbryter hon.

"lånamighundraeuroo" Äh, skit!

"Jaha", säger jag.

Vi talar en stund och hon menar att jag skal fråga henes syster, men ändå först min bror.

Just när jag gett upp hoppet och känner att jag kunde dö hellre än att ringa honom, ringer maken:

"Heeej! :)"

 "Heej?"

Du har 130e på ditt konto. Jag var just in på internettbanken och KELA har gett föräldrapennings tasaus!

Jeee!

Bensin, medicin, glada barn, mjöl i kvarn, mätta magar, grönt gräs på alla hagar, glada pappor, inga böteslappor, mat på båten, radion spelar den bästa låten, bajs i blöjan, int på tröjjan, ingen mjölksugen beibis tjut, nu vardenna bloggpost SLUT!

I dag vaknade jag til att sonen ropade på mig och ville stiga upp och läka, och äta frukost i vardagsrummet (han trodde att det var veckoslut.) Jag förklarade att de e vanlig "dagisdag" idag och att vi skal gå tillbax och lägga oss tills pappas klocka ringer. Sonen såg snopen ut och tog ett mjukdjur med sig och traskade till vår säng för att vänta på klockan som skulle ringa.

Klockan ringde solen sken och fågelit sjungaa... Sonen pussade pappan på kinden och sade "God måijgon, pappa!" Sen spratt han upp ur sängen och sprang till sitt rum för att hinna leka en stund. Jag drar mig en stund i sängen och funderar på, på vilket humör jag skall vara... Just då sprätter sonen och all hans lycka och glädje för en till ny dag in i sovrummet. Han lyser som solen och säger: "Mamma, TACK för lampan, mamma!"... För en väcka sen var jag till ikea och köppte en ny lampa till sonens rum, en sol. han tyckte väldigt om den och hade tackat mig för den varje dag sen han fick den :D

Hur kan man vara på annat än BRA humör, tänkte jag. Jag kände mig SÅ lycklig, steg upp och berättade för sonen hur mycket jag älskar honom, han pussade mig och sade: "Jag älskar dig mamma, för du är min bästa vän!"

Så skulle morgonsysslorna sättas igång... (kom jag ihåg att nämna att min kära, underbara son är i värsta trottsoldern och prövar alla gränser och all kärlek i världen... Han skall ju bli storebror.... månne mamman och Pappan älskar honom ändå lika mycket?...)

"Kom då gulle så skall vi klä på oss" Säger jag med mjuk röst och kärlek i hjärtta. (Svagt anande om att morgongrälet närmade sig...)

"Ne´eeej! hähähäää! hånskrattade sonen...

"Jo, men man kan inte fara till dagis i pyamas" Säger jag och tänker.... håll nerverna, tala vackert, se glad och öm ut, snart över....

"NEEEEEJ!!!!" skriker min lilla solstråle...

Mitt härliga humör försvann... fåglarna tystnade, solen bara bländade jobbigt, blodsockret sjönk, de smakade skit i munnen, ryggen värkte... Och var är den där Pappan!?! Has klocka som väckte mig, han som skulle till jobbet, han som skulle stöda mig genom de här... Var är han? Han ligger och sover!!!

NERVEN GICK!!!

Okej... skit i allt då! Jag går och lägger mig!

"Du skulle kunna ta och fundera på att stiga upp!" Fräser jag till min kära man, när jag kommer in i sovrummet för att ge upp. Jag möter hans blick i ögonvrån... Den säger: Jaha va trävligt att vakna till så vackra ord... Men så ser jag också hur de manliga "lejonhjärtat" börjar pumppa i honom.. De som får honnom att förlåta före jag bett om det, de som väcker ansvar och beskyddande lust i honnom, Beskyddandet av familjen som inte kalarar sig utan en stark hane.

Han säger inget, stiger upp, tar tag i sonens trottseri, fixar allt i ordning kommer fram till mig med en mjuk och tröstande blick som säger mer en tusen ord, pussar mig i pannan och säger, "ha en bra dag, älskling". Och går...

Jag e sur en stund... Tills jag hör fågeln igen, pipa sin lilla trudellutt... Jag skämms lite.... Blir omtummlad av alla känslor.... Hittar ett smail i mitt hjärta... Höjer blodsockret med lite saft... Blir överväldigad av all kärlek som sköljer över mig...

...Vad har jag gjort för att få vara så lycklig!?

Låt mig berätta en underbar sannhistoria.

...När Mathias och jag träffades, hade läkarna förutsagt att jag inte kunde få barn. Vi var ledsna över det och talade med läkarna om vår önskan att verkligen vilja ha barn. En remiss skickades iväg till Kvinnokliniken, för undersökningar om det fanns möjligheter för behandling av problemet.

Följande söndag var vi på en vanlig Gudstjänst, och under lovsången "Du är den Gud som helar mig; Du är Herren min läkare" satte jag min hand över magen och sade till Herren "jag vet inte var jag har fel, eller var jag är sjuk - men HELA MIG!!

2 veckor senare väntade jag barn! :)

Läkarna trodde inte på oss, men fick snart lära att de var så. Jag födde en fullt frisk pojke, som är solskenet själv med tindrande stjärnor i ögonen. Benjamin är ett under!

När Benjamin bläv omkring 1 år, ville vi med Mathias ha flera barn. Men inga syskon till Benjamin hörde av sig... När vi försökt i ca ett år började jag tappa modet. Jag hade tankar som: "Tänk om det är meningen att vi bara skall ha ett barn. Tänk om Herre helade mig för att Benjamin skulle födas, men inte flera. Det är nog inte meningen att jag skall ha fler barn." Men nåt i mig ville inte sluta hoppas...

Vid ungefär 1 ½ års försök att få barn, träffade jag på påsken en av mina närmaste vänner. Vi träffades på en av de årliga stora konferenserna vi brukar fara på. Då berättade hon att hon och hennes man skall snart börja försöka få barn. Jag berättade att vi försökt i 1½ år utan resultat och att jag nästan tappat modet. Då kom vi överens så här: "Nästa konferens vi träffas på... Skall vi båda vara gravida!"

Konferensen närmar sig och jag har inte tänkt så mycket på vad min vän och jag kom överens. Jag hade mer eller mindre tappat hoppet på ett till barn.

Tiden går och sommaren är snart förbi. Vi har hunnit med en hel del, utflykter till Sveaborg , varit på stugan en del, hälsat på i Stockholm. Fast i Stockholm var jag så otroligt trött, seg och konstig. Vi kom hem och jag började må lite illa, jag var sååå trött!

Hmmm... Trött, illamående...

Det började tändas ett hopp i mig, men jag vågade inte riktigt tro... Men efter många om och men och efter 3 tester visade det sig att våra böner blivit hörda, att Benjamin skall bli storebror och att Gud gjort ett av sina tusen miljoner under, Han har skapat ett nytt liv inne i mig!

Det finns ett litet hjärta som slår på insidan av min mage, små tår och fingrar blir formade... Vi skall få ett till barn.

Men det slutar inte här, det kommer mera...

 

Min vän som jag gjort överenskommelsen med, hade varit utomlands på semester och mellanlandade ett dygn i Hfors. Jag for på lunch med henne.

Det första hon sade efter att hon sagt HEJ, var: "Vet du vad!? ... JAG E GRAVIID!!"

HAH!!

Jag berättade (eller skrek av lycka medan jag klappade i händerna) "JAG MEED!!"

Det blev som vi kommit överens, och inte nog med det.

När vi lugnat ner oss och lite började diskutera om saken, visade det sig att vi har beräknad tid på samma dag. :)

15.4.2006

Vi väntar med spänning!

 

Ps: Tappa aldrig hoppet, därför att,

 För den som tror samverkar allt till det bästa!

Och inget är omöjligt för THE MAAN! (Herren)

En dag satte Benjamin och jag och tittade på Finding Nemo för typ 78:nde gången. Mitt i allt blir Benjamin helt stel i hela kroppen, han kastar sig i min famn och kramar hårt och släpper inte taget.

Jag frågar, "vad är det"?  Men han svarar ingenting. Jag frågar på nytt: "Men Benjamin, Va e de"?

Han lyfter sakta blicken upp och tittar mig djupt i ögonen och säger: "Mamma får aldrig mera dyka"... Jag förstår inte vad det är han talar om, men snart börjar orden välla ut ur munnen på honom. Emellanåt hinner inte munnen med och emellanåt inte hans tankar, han bara förklarar och stammar. Efter en stund har han lugnat ner sig så att jag förstår vad han säger.

Till saken hör, (för er som inte ser filmen varje dag), att Nemos mamma dör i början av filmen.

Och Benjamin har genom filmen förstått nåt nytt, nåt som jag som vuxen i all hastighet och stress inte heller alltid tänker på. Benjamin har förstått att ens nära och kära inte kanske alltid kommer att vara nära.

Benjamin kramar nu om mig med jämna mellanrum och säger, "min mamma får inte dö! Jag älskar dig mamma,vet dy?"

Benjamin lärde mig att komma ihåg dem man älskar. En liten pojke får ta mamma för givet, men vi lite vuxnare behöver (tror jag) ibland stanna upp och komma ihåg de kära, inte ta vänskaper, makar, släktingar för givet, komma ihåg att visa sin tacksamhet och kärlek tillräckligt ofta.

 

Och till sist... Lev efter vad som står i Ef. 4:26 "Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede."

Om du går och lägger dig och känner att du har nåt, eller någon du inte gjort upp med, ring din vän redan på kvällen, låt inte solen gå ner över din vrede. (de säger även Caros mamma)

"Syskon i Kristus" har fått en helt ny betydelse för mig.

Och jag skriver det här inlägget för att jag bär på en så stor tacksamhet till mina vänner.

 

För ungefär 2 veckor sen besökte ett team från USA min församling. De kom hit för att dela med sig av vad Gud har gett dem och för att dela gemenskap.

Vi var tacksamma till Gud för Hans eviga omsorg och kärlek. Att Han sände teamet i precis rätt tid och att Han bara ville förmedla Sin kärlek och Sitt hopp genom dem!

 

Men min tacksamhet går inte bara ut till Herren och teamet från Usa, utan också till mina kära syskon i Kristus här i Finland.

Mina härliga vänner, som fått orden "syskon i Kristus" att vakna till liv och bli verklighet.

 

Jag hade inte möjlighet att vara med så mycket pga. tröttheten orsakad av en operation jag nyligen genomgått.

Men det jag fått när jag varit med har bara varit till stor välsignelse.

Då jag inte kunde vara med så mycket, fick min kära man stå i desto mera, och han hade mer en nog på sin "att göra lista" plus att Benjamin, min son skulle tas hand om.

 

To the point!

 

Jag vill tacka Johan för hans vänskap, hans omsorg, den kärlek han visar, fast man inte alltid är värd den. För hans tålamod och för att han är lyhörd till Herren, Tack!

Jag vill tacka Fredi, för att han ALLTID ställer upp, vad det än är frågan om, utan att visa en enda stressad eller sur min.

Fredi, jag vet inte om du vet hur stort stöd du varit för oss. Tack för att du är en person man kan ringa till och gråta när allt är fel och soppan fryst fast i frysen.

Elin, du är använd av Gud!

Jag behöver inte mer en en blick av dig när hjärtat är tungt, en blick utan ord, men med så mycket förståelse.

I din närhet är (som är fylld av Herrens kärlek) blir jag om och om igen uppmuntrad.

Din närvaro helar öppna sår, Tack!

Caro- Tack för att du säger som det är. Tack för att du inte är rädd att säga sånt som jag först blir så ARG över (för jag vet att det du säger är sant)

Caro i din närhet växer jag.

Vid matbordet blir jag tillrättavisad och undervisad i Kristus och på de sena och härliga "vessa mötena" blir jag uppmuntrad och fylld av hopp och kärlek.

Du är underbar!

Kiki, du...

Ja... Tack, tack för allt som du är! Jag älskar dig och jag kan inte sätta ord på min tacksamhet.

Jag älskar dig när du är urflippad, Jag älskar dig när du är arg, Jag älskar dig när du är trött, jag älskar dig när du är lessen, jag älskar dig när du är irriterad och frustrerad, och jag älskar dig när du är glad. Jag älskar dig just som du är!

Tack för allt vi gjort, tack för att du har sånt tålamod med oss, tack för att du är flexibel. LOVE U!

Tack för din vänskap.

 

Ja, de finns så många som jag skulle villja tacka...

Men man kan inte få all tacksamhet på ett inlägg!

Men till sist vill jag säga det som all tacksamhet i mig började bubbla över av...

 

Det gäller Benjamin och alla er som verkligen ställt upp när Mathias och jag haft det tungt.

Tack Marie & Oskar, Benjamin älskar er och det gör vi med. Vi är så tacksamma till helgen vi var tillsammans och hur ni var med Benjamin. Marie när du får barn, kommer du att bli en av världens bästa mammor!

Tack Caro för din hjälp här hemma. Och när du lagade mat och diskade och jag en hel helg fick komma till färdigt dukat bord. Jag blev så tacksam att jag skulle kunna gråta en vecka :) (Nå nästan i allafall)

Tack för det, jag fick tid med Benjamin.

Tack till sist till er alla (vet inte ens vem ni är) som tog hand om Benjamin under teamet.

Men någon dag efter teamet varit här, talade jag med Benjamin och han hade lite tid att berätta allt som hänt, sa han att han varit med Kiki till Högholmen. Där såg han en röd och en grön "papeligojja", 2 lejon, en ÄLG, sen körde han ratten i båten i parken, sen hämtade Fredi en jordgubbsglass, sen körde Kiki bilen, sen satt han ratten i Johans bil, sen fick han en leksaksbil, sen va han med John Dunn, sen med flygplanspojken och Caro, sen trött!

TACK!

 

Och Gud välsigne er alla!