Välkommen till Rosenbloggen - tankar

Tant?

noreply@blogspirit.com (Carina) — Sun, 11 Mar 2007 17:37:36 +0100

Jag tror jag är en tant...

I varjefall känner jag mig som en tant. Ja, eller som en flicka/kvinna instängd i en tants kropp, med en tants resurser.

Jag har snart haft barn i 5 år.

Före första barnet kom, var jag givetvis gravid. Och därmed klumppigare än normalt.

Det var början på min förtanttningsprocess.

Jag bläv klumpig sedan långsam och försiktig och ovig... Sen föddes babyn och ända sen dess fram till nu har jag gått med barnvagn.

DAGLIGEN!! Sommar, vinter, höst, vår...

När man för det första har blivit försiktig och tjock, och sen går med barnvagn varje dag i 5 år, blir ens kropp förtanttigad.

Så förtanttigad, att när jag nu småningom funderar på att eventuellt innom 2 år bli totalt barnvagnsfri, måste jag aktivt börja träna upp min kropp och balans. För nu kan man ju inte gå mera utan fyra hjul, man faller pladask på baken. Man har ju ingen som helst balans, plus att man fått en onormal kroppshollning. Förutom att armarna för det mesta pekar rakt fram i 90° vinkel från kroppen, har man axlarna uppe vid öronen, man har blivit kutryggad, och sist men verkligen inte minst, den förstorade magen som pekar rakt fram.

Ni förstår att det kan bli en del problem att klara sig utan vagn.

Jag har nu funderat, att varför sätta massa tid på att försöka lära sig att gå och hålla balansen på nytt? Snart är man ändå åldring och måste ha rulator.

Om jag nu ändå blivit en tant, kan jag ju lika bra bara skaffa mig min rulator direkt och slippa allt onödigt tjafs.

Men först måste jag veta med säkerhet att jag ÄR en tant...

Eller har jag ännu några år av kvinna kvar att vinna?

De allra viktigaste

noreply@blogspirit.com (Carina) — Sun, 28 Jan 2007 22:56:11 +0100

Såg just en film, en riktigt dålig film. (Säkert en av Adam Sandlers sämsta filmer)

Men den satt endå min lilla skalle att gå på högvarv. Jag tänkte iochförsig på precis samma saker som jag ofta brukar, men på nåt sätt ur en annan vinkel.

Vad är viktigast i våra liv?

Vad är viktigast för dig just nu?

Skulle någon har frågat det av mig för 3 timmar sen skulle jag ha svarat:

Att gå ner i vikt och försöka få mig själv både fysiskt och psykist i skick. (isynnerhet då jag lyckats gå upp i vikt ytterligare 4 kilo här hos pappa...)

Men nu, när jag har på nåt vist "tänkt fram" ett nytt perspektiv är det inte alls viktigast mera (självklart saker jag helatiden kommer att kämpa med tills jag når ett bra resultat, men det tar inte titteln "viktigast i mitt liv.)

För mig blev konturerna kring mina barn och min man, min pappa och mamma, mina syskon och mina vänner starkare än allt annat jag ser på.

Träden, djuren, gräset havet, vinden, dofter, sorg, tuffa tider, gräl, konflikter, perfekt hem, god mat, tjocka tanter, smala tanter, sexiga karar, tjejjerna på gymmet, status, pengar, möbler, frukter, Thailand, keramik, städat hem, och färggranna leksaker.

Alla dåm tappa liksom lite färgen, drog sig till bakgrunden, och bläv suddiga i konturerna.

Allt som jag just listat upp är viktiga saker (åtminstånet en del) och en del av mitt liv. Dåm kommer inte att försvinna någonstans.

Men när jag tittar på Benjamin, som står som om han var i en film, somm blivit "pausad", tänker jag:

Det är han som är viktigast, han är värd att satsas på, han behöver mig, jag behöver honom, jag skall göra mitt bästa, att inte göra honom besviken. Honom skall jag prata med, honom skall jag lyssna till, honom älskar jag.

Vad tror ni att Benjamin föredrar..?

1. En fet mamma, som älskar honom och har tid med honom, som hjälper och trösta, som lyssnar och gör sitt bästa för honom.

Eller

2. En smal mamma, som kanske ser bättre ut en pelles mamma, eller åtminståne kananvända vanlig storleks kläder.

Men som är för upptagen med att räkna poäng, så hon inte hinner lyssna på vad som tynger hans hjärta. Och om hon hade tid, skulle hon ändå vara för hungrig.

Jag tänkte att jag kunde köra med nummer 1.

Och om jag tappar några kilo, av ren lycka för att få ha en bra relation till min lilla inteligenta, musikaliska, krävande, vackra, känsliga, sårbara son. Så är det ett plus ikanten, som är helt välkommet.

Benjamin gubben, mamma älskar dig, de är du som har starkaste konturerna nu.

Förlåt mamma, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig, eller för pappa, eller Ronja-Liv. Ni är viktigast

Med mycket kärlek i hjärtat, föreslår jag att ni, ni som läser här skall fundera på var konturerna är starkast för dej just nu, och sen sköta om det som finns innanför konturerna.

Piis, lav, änd andörständing.

Herren välsigna KELA!

noreply@blogspirit.com (Carina) — Tue, 16 Jan 2007 13:20:42 +0100

(Förutom att jag måste betla tillbax typ allt studiestöd på jorden som finns i världen och jag ren använt 17 gånger om... Men de va en helt annan story)

De bläv ganska spännande idag här hemma.

Vi skall nämligen på torsdan till Stockholm med Viking. Vi skal föra tillbax pappas bil, som vi haft en månad (Åååh, vet inte hur vi skall klara oss utan bil efter det här...)

Problemet var bara att de hade lite strula sig med fyrken. Inget nytt iochförsig, men sällan blir det så illa som nu.

Nämligen, Mina mediciner var slut (måste få nya NU!), bebins blöjor hade vi 3 stycken kvar på morgonen, kylskåpet var tomt, förutom mjölk och senap (..hmmm... kan man månne göra nåt gott av det, nåt som barnen skulle tycka om...)

Maken hade inget busskort, men måste in till stan för at gå på föreläsning, det fanns bara 1 babymjölk kvar.

Sen var det dehär med Sverige och båten. Vi skulle alltså hela familjen åka till Stockholm... Utan pengar, utan mat att ta med och värst av allt (nu blir min farz-gubbe tooko om han läser det här) taken var tom i bilen, och vi skulle alltså inte ha fått bilen till båten och om vi skulle mot förmodan få den på båten, skulle vi absolut nte fått den därifrån.

Oj, oj! Vad skall vi göra. Vi visste at den snälla sossu-tanten skulle fixa det, men dock lite för sent för att få med bilen till stockholma och ha mätta, trävliga, glada barn på boten. (för att inte nämna mamman själv...)

Jag ringer alltså min bror, med svansen mellan benen och huvudet hängande av förnedring. Han svarade inte. Som tur, tänkte jag (Han har dessutom tagit bort sin telefonsvarare)

Nähä, tänkte jag. Då blir det inget Stockholm, då... Ääh! Ringer morsan ännu.

"Heeej Mammmaaa! Vaaa gööör duu?" Frågar jag morsan med den mest juuva rösten jag har (dumt, för jag vet ju att hon sitter på jobb, sur, trött och skit stressad.)

"JOBBAR", svarar hon

"Dum fråga" fortsätter hon

"Mmmm, eeh.." fortsätter jag

"Mmmm, Mammaaa!?"

"Ja?" Svarar hon, hon tyck höra på min röst att jag behöver pengar, för jag hör på hennes röst att hon kommer att svara NEJ! på min fråga.

"Kan du..."

"JAg har inte ett penni pengar", avbryter hon.

"lånamighundraeuroo" Äh, skit!

"Jaha", säger jag.

Vi talar en stund och hon menar att jag skal fråga henes syster, men ändå först min bror.

Just när jag gett upp hoppet och känner att jag kunde dö hellre än att ringa honom, ringer maken:

"Heeej! :)"

"Heej?"

Du har 130e på ditt konto. Jag var just in på internettbanken och KELA har gett föräldrapennings tasaus!

Jeee!

Bensin, medicin, glada barn, mjöl i kvarn, mätta magar, grönt gräs på alla hagar, glada pappor, inga böteslappor, mat på båten, radion spelar den bästa låten, bajs i blöjan, int på tröjjan, ingen mjölksugen beibis tjut, nu vardenna bloggpost SLUT!

Den andra mammans bekännelser.

noreply@blogspirit.com (Carina) — Fri, 29 Dec 2006 19:50:00 +0100

God jul! Äntligen över!!!

Huh. Jul e kul, men de e härligt när den är överstökad.

Vi firade jul i Savolax. Båda barnen sjuka, jag blev sjuk på vägen dit, min mans bror bläv också sjuk där och sen var det svärmors tur. Väl hemma blev maken sjuk. Blä! De e allt jag har att säga om det.

Hemma är ett grymt kaos, totalt definitivt kaos. allt uppochner. kläder, matrester, leksaker och skräp. Allt huller om buller. Därför var det häälit när sonens dagiskompis mamma ringde och frågade om vi skulle komma och leka någon timme.

Sonen var överlycklig. Och jag tyckte också att de var skönt.

Barnen härjade på och vi morsor satt och drack kaffe och snackade. (så som bara mammor kan) Vi snackade om allt och inget.

Den här morsan är så skön. Man kan snacka med henne om ALLT! Man behöver inte fundera hur man uttrycker sig, eller vad man säger. Jag uppskattade verkligen kaffestunden med henne.

Men härligas var ändå den mammans bekännelser :) Tsss! Jag todde jag var ensam om allt det här (kommer till det snart,) men det visade sig att vi åtminstånet är två! (och för engångs skull var det inte jag som avslöjjade mig först)

De e nämligen så...

(...Funderar ett tag om jag kan bekänna detta till er...)

...Nå men, jo. Ibland kan det hända sig att någon ger pengar till ens barn, (typ farmor i vårt fall) som till julklapp tillex. Pengarna kommer i ett kuvert med barnet i frågas namn påskrivet. I såna fall öppnar morsan i fråga kuveret, för hon anser att barnet är för litet att kunna bervara pengarna själv. Sen tar man alltså pengarna, lägger dem i plånboken för att senare tillsammans eller utan barnet köpa nåt barnet behöver.

Dagarna går och en vacker sådan märker man att man använt sina egena pengar slut, och så också barnets.

Då tänker man: Äh! Barnet mins inte pengarna mera... Och så fint som den andra mamman sa... Dessutom köppte jag säkert mat eller nåt annat typ tvål som barnet behövde... (bästa sättet att dämpa sitt dåliga samvete)

Hahaaa!

Den andra saken som mamman avslöjjade var..

Tsss... Jo att vissa dagar hinner, ids, orkar man inte byta om från nattdräkt till vardagskläder, så man strorsar omkring i natipaitu hela dan. (okej, det här visste jag att jag inte var ensam om, men inte att...) Sen om man hamnar av orsak eller annan gå ut, eller till butiken, eller nåt... Så drar man bara på sig jackan och ett par byxor och låter natipaitun fladdra fritt (och inte bara den) under jackan. :)

Vi konstaterade dock, att ibland är man ändå tvungen att byta till nåt lite mer anständig, för att om man får hett i butiken så kanske man utan att man destumera tänker efter öppnar jackan och har glömt vad man har där under... De har hänt den här mamman ivarje fall. Där har jag strosa utan bh i nattdräkt... Så nu vet ni det!

På väg och shoppa kanske?

Hej och glad fet sommar!!!

noreply@blogspirit.com (Carina) — Sat, 01 Jul 2006 23:10:00 +0200

Nu e de sommar, och jag har fött mina två fina barn.

De har varit en härlig tid. Benjamin har fått öva sig på att få delad uppmärksamhet och vi har fått öva oss på att vara tvåbarnsföräldrar. Vi märkte dock snabbt att vi nästan tänkte glömma bort att vi inte bara var mamma och pappa, utan att vi också var fru och man.

Med lite hjälp kom vi på spåret, sakta men säkert och blev som nykära igen (då vi hinner... Ha haa!)

Då kom jag på att vi inte bara är mamma, pappa, fru och man... Utan att vi också är Carina och Mathias! Hur skall vi hinna med det? Jag har hunnit med det på olika sätt. Bla. med min super vän Kiki, som har en konstig förmåga att förstå mig och min situation. Med henne har jag alltid så kul! :) Hon kan komma och hämta mig någon dag då hon har ledigt, med sin super bil och föra mig till ett köpcentrum och så "tittar vi" ...Vi "tittar" :) i lugn och ro, utan att byta blöja, utan att behöva säga nej hela tiden, utan att värma mjölk med 3 timmars mellanrum. bara titta! läsa på shampo flaskor, se på bestick, äta i flera timmar, titta på folk. De e SÅ kul!

Ibland far vi till ikea och frossar, ibland sitter vi bara i bilen på parkeringsplatsen och snackar, ibland går vi på bio. Då är jag bara Carina. Men nu har jag funderat på hur jag kan vara bara Carina på nåt annat sätt...

Då kom jag fram till att jag inte ser ut som Carina... Jag är en tjockis! (oj!) Så nu vill jag gå ner i vikt (givetvis). Hur många har inte försökt gå ner i vikt utan resultat. hur många kämpar inte med det varje dag, utan resultat? Hur många gånger har inte kanske DU själv LOVAT dig att, NU ÄTER JAG INTE GODIS MERA!!! JAG LOOOVAR!!! och misslyckats?

Jag har åtminståne 100 000 gånger! (Utan resultat, väldigt små i såna fall!) Så nu vill jag alltså gå ner i vikt, men jag är den här gången inte ännu beredd att LOVA att bla bla bla... Inte riktigt ännu... De jag nu funderar är... ...Om jag ännu en gång lovar, så vill jag inte misslyckas, men hur skall jag lyckas.

Nu e de ju så att jag har lyckats sluta med de mesta här i världen... bland annat tobak, sprit och andra mindre nyttiga saker. En människa med ett beroende, säg alkoholist, kan inte bli kvitt alkoholen innan den medger att den har ett beroende.

Så nu tänkte jag fråga er... Om jag berättar om mina fel och briseter, lovar att gå ner i vikt, lovar att sluta äta si och så, håller en dagbok på bloggen där jag ärligt berättar om hur jag lyckats och misslyckats osv. skulle ni läsa tjafset, ge mig goda råd och näpsa mig, uppmuntra mig, dela med av era erfarenheter?

Skulle ni stöda mig om jag "bantade" online? Och försöker sträva efter att inte bara vara i babyträsket, utan ibland också vara Carina... KOMMENTERA!!!

GLAD FET SOMMAR!!!

Carina

De nära och kära, fisken Nemo och Benjamin

noreply@blogspirit.com (Carina) — Mon, 15 Aug 2005 00:00:21 +0200

En dag satte Benjamin och jag och tittade på Finding Nemo för typ 78:nde gången. Mitt i allt blir Benjamin helt stel i hela kroppen, han kastar sig i min famn och kramar hårt och släpper inte taget.

Jag frågar, "vad är det"? Men han svarar ingenting. Jag frågar på nytt: "Men Benjamin, Va e de"?

Han lyfter sakta blicken upp och tittar mig djupt i ögonen och säger: "Mamma får aldrig mera dyka"... Jag förstår inte vad det är han talar om, men snart börjar orden välla ut ur munnen på honom. Emellanåt hinner inte munnen med och emellanåt inte hans tankar, han bara förklarar och stammar. Efter en stund har han lugnat ner sig så att jag förstår vad han säger.

Till saken hör, (för er som inte ser filmen varje dag), att Nemos mamma dör i början av filmen.

Och Benjamin har genom filmen förstått nåt nytt, nåt som jag som vuxen i all hastighet och stress inte heller alltid tänker på. Benjamin har förstått att ens nära och kära inte kanske alltid kommer att vara nära.

Benjamin kramar nu om mig med jämna mellanrum och säger, "min mamma får inte dö! Jag älskar dig mamma,vet dy?"

Benjamin lärde mig att komma ihåg dem man älskar. En liten pojke får ta mamma för givet, men vi lite vuxnare behöver (tror jag) ibland stanna upp och komma ihåg de kära, inte ta vänskaper, makar, släktingar för givet, komma ihåg att visa sin tacksamhet och kärlek tillräckligt ofta.

Och till sist... Lev efter vad som står i Ef. 4:26 "Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede."

Om du går och lägger dig och känner att du har nåt, eller någon du inte gjort upp med, ring din vän redan på kvällen, låt inte solen gå ner över din vrede. (de säger även Caros mamma)